Spöken och kometer
Jag drömmer. Det är en mardröm. Jag drömmer att jag befinner mig i ett härbärge och att det spökar. Det känns väldigt skrämmande och obehagligt.
Jag vaknar. Jag ligger i min säng i ett härbärge som ser ut att ha varit ett gammalt sjukhus från förr, eller ett barnhem. Det är ett stort gammalt hus, ser ut att komma från medeltiden med stora salar. Jag hör plötsligt att någon kräks inne på toaletten och det ekar in till rummet där Jag befinner mig. Jag tittar på klockan, 03.20. Det är mörkt utanför fönstret. Jag har satt kl på 5 så tänker att jag ska försöka somna om. Efter fem minuter ger jag upp försök till mer sömn och reser mig upp från sängen så tyst jag kan för att inte väcka de 20 andra personerna i rummet. Jag går in till badrummet där jag börjar rengöra och plåstra om mina blåsor i lugn och ro. Jag sätter på mig mina kläder och borstar tänderna. När jag är färdig kommer jag på att jag har lagt mat i kylskåpet som jag ska ha med mig på dagens vandring. Nästa by ligger nämligen 18km bort och det kommer inte finnas tillgång till varken vatten, mat eller skugga på hela den vägen. Jag går ut till den långa korridoren som leder till ett rum där kylskåpet finns. Det känns som en hel evighet att ta sig dit och det börjar kännas lite obehagligt i mörkret. Plötsligt hör jag en dörr smälla, jag vänder mig om och ser att en dörr står öppen men ingen har gått varken ut eller in. Jag fortsätter framåt och ser nu att dörren jag just ska öppna öppnar sig av sig själv. Det börjar kännas riktigt kusligt nu. Återigen hör jag en dörr öppnas o stängas igen bakom mig. Denna gången är det badrumsdörren. Dörrar från båda sidor av hallen öppnas och stängs, jag står längst bort i den långa korridoren och det är kolsvart. Jag hittar inte lampknappen. Det hänger ett stort jesus kors framför mig. Jag öppnar kylskåpet och skyndar mig snabbt tillbaka till min väska som ligger just utanför sovsalen, försöker att inte tänka så mycket på det som händer men allt känns väldigt skrämmande. Jag sätter på mig skorna och ser att det blåser där ute, reser mig upp, öppnar dörren och går ut och ned för trapporna. Först ser jag ingenting i den bäcksvarta natten så sätter på ficklampan på mobilen för att kunna Ta mig till köket som ligger på första våningen, Tänder lamporna, tar fram Lite frukost och sätter mig ned för att äta. När jag har satt mig ned ser jag rätt in i en mörk glasdörr som stirrar ondskefullt tillbaka. Jag är rätt säker på att Den dörren leder in till en stor mörk sal så jag bestämmer mig att nu är det dags att lämna det här stället. Klockan har hunnit bli 4.30 och jag går med snabba steg över gården mot den gigantiska porten och tar tag i dörrhandtaget som måste vara flera hundra år gammalt. Jag vänder mig om en sista gång och ser nu att det lyser från därifrån jag nu kommer. Jag drar.
Jag går genom byn, passerar en kran med brunnsvatten och fyller min vattenflaska. Några meter senare passerar Jag kyrkan Santa Maria där jag föregående kväll varit på söndagsmässa och blivit välsignad av prästen.
Det känns kusligt men ändå spännande. Adrenalinet går på högvarv, Kan inte låta bli att le över det hela. Små virvelvindar dansar förbi med några torra löv som fått följa med på gratissjuss. Gatlyktorna lyser upp med ett orangefärgat sken och jag hittar min väg ut. Inte en människa är vaken. Ju längre ut från byn jag kommer desto mörkare blir det. Jag ser nu en gigantisk byggnad, en katedral med stora statyer föreställande olika ansikten som gör konstiga grimaser och stirrar ner på mig.
Efter ca 30 min är jag helt ute ur staden och går nu längs en vägkant. Jag ser upp på den kolsvarta himmelen. Det är den fräknigaste himelen jag sätt. Aldrig i hela mitt liv har jag skådat så många stjärnor, Jag ser hela milkyway. Det regnar ner kometer och stjärnor samt sateliter som passerar förbi. Det är Shiva moon. Jag ser min och Tess syskonstjärna. Vi upptäckte den stjärnbilden när vi bodde i Ayagaures. En kväll tittade jag o Tess upp på himmelen och såg 7 stjärnor som formade en pytteliten pil.Vi bestämde att alla syskonen och våra föräldrar skulle få en stjärna var i den pilen och att vi alltid Skulle tänka på varandra när vi såg den vart vi än var i världen. Jag känner mig helt lycklig inombords. Det är bara jag, stjärnorna, månen med hela universum över min kropp och den mörka vägen framför mig. Total frihet.
Jag går förbi två stora träd som i natten ser ut som 2 dinosaurier, känner mig plötsligt som att jag är en dvärg i en fantasivärld och att allt runt omkring mig är så enormt stort.
Efter ett par timmar börjar sakta solen titta fram bakom horisonten. Den reser sig upp i allt snabbare fart och ser ut som ett stort rött brinnande eldklot som sprider sina strålar längst med horisontens kant som böljande vågor i luften. Andas jag ? Det känns som allting står stilla. Det är så vackert.
